Kärlek, mat och livet!

Klockan 02:00 den 19 april vaknar jag av att det rinner något vått från mig. Tror att jag drömt och ligger kvar en stund innan jag inser att det faktiskt kan vara så att vattnet gått. Jag reser mig snabbt upp ur sängen och det rinner en hel del kan jag säga! Jag lyckas få ur mig till Marcus, "vakna, vattnet har gått. Du måste hämt ett par handdukar och telefonen så vi kan ringa förlossningen". Vi var båda två väldigt lugna och metodiska :) Inga värkar på känn, så jag fick en tid senare på morgonen. Klockan nio skulle vi infinna oss på prenatal-avd. Så vi gick och la oss igen.

En halvtimme senare började faktiskt värkarna komma. Det gick ungefär 15minuter mellan varje, och så höll det i sig resten av natten. På morgonen gick det allt från 7-15minuter mellan värkarna, jag gick och andades och försökte bara ta det lugnt. Var nog dock mest inne i min egna värld. Men det skönt att hålla mig fokuserad. Vi väckte Olof, förklarade att det inte blev något dagis idag, utan han skulle till mormor. Olof utbrister att förtjust JA! Så där var det inga problem. Dock märkte han nog att något var på gång, för ingen frukost ville han ha. Bara sitta i soffan med Lille Nicke och nappen i munnen (vilket brukar vara det första han gör sig av med när han vaknar på morgonen..) vi åt frukost, jag gick omkring och packade ihop det sista, kollade bb-väskan, packade ihop övernattningsgrejer åt Olof, sen körde vi iväg till mormor.

Där ställde vi bilen, väntade in pappa, som körde oss vidare till KK. När jag skulle säga hejdå till Olof och mamma kom tårarna. Kan redan nu säga att resten av morgonen och förmiddagen var ett virrvarr av känslor. Gråten var aldrig långt borta!

Vi kom till prenatalen tjugo i nio, märkte dock snabbt att här var det rörigt inne. Mina värkar var fortsatt ganska oregelbudna, 10-15minuter mellan varandra. Men intensiteten ökade för varje gång. Det visade sig sen att alla som ringt in akut under natten och fått en tid bokad, fanns inte med i något system någonstans. Det var bara att snällt vänta... Det var inte roligt att gå genom sitt värkarbete i ett väntrum som var fulltpackat med folk.. Halv tolv uppmärksammade en barnmorska mig när jag stor och lutade mig i korridoren och andades mig genom en värk. "Hur är det?", frågade hon. Haha, vad tror du täntke jag???? Jag drog läget lite snabbt, hon försvann och kom tillbaka ganska kvickt och sa att dom väntade på oss nere på förlossningen en trappa ner.

Tjugo i tolv klev vi in på vårt rum. Fick träffa teamet som skulle följa oss, barnmorska Pernilla var fantastiskt lugn och go. Kände ganska direkt att jag tyckte om henne. Viktigt! Värkarna eskalerade för varje gång, jag kämpade mot rädsla och gråt så gott jag kunde. Jag fick värkstimulerande dropp eftersom trots graden av intensitet, kom de inte tillräckligt ofta.

En timme och tjugo minuter efter vi kom till förlossningen, kom vår lille Sixten fram. Graden av lycka går aldrig att beskriva i ord. Stolthet, kärlek, utmattning, tacksamhet och lättnad... det är ganska bra ord att sätta till händelsen!

Här är Sixten två timmar gammal:



Och här han klädd i sin första outfit.



Första morgonen hemma. Vi bestämde oss ganska snabbt för att han skulle få ha napp då suttbehovet var enormt och mina stackars bröst inte klarade hur mycket som helst.



Amningen fungerade direkt, vilket jag blev sååå lättad över. Var ju lite tufft i början med Olof. Men Sixten sög på direkt :) Igår hade han en riktig sovdag, så då fick jag väcka honom var fjärde timme för att ge mat. Idag har han varit mer vaken och ätit ungefär var tredje timme. Mjölken har verkligen runnit till, och mina vattenmelonsbröst är absurda. Tur att man varit med en gång tidigare, och vet att de inte kommer se ut för alltid!







Så, där har ni vår historia. Sixten är nu fyra dagar gammal och redan en självklar medlem i vår familj. Så älskad så det är löjligt :) Och tänk att jag skulle bli mamma till de två finaste pojkarna som nånsin funnits!