Tack och hej
Nu är det dags. Jag säger tack och hej till den här bloggen. Efter ganska exakt två år med familjenc.blogg.se (första blogginlägget gjordes 7 januari 2011) har jag bestämt att inte skriva mer här.
Anledningarna är några stycken. Först och främst. TID! Jag har inte tid att sätta mig framför datorn och skriva. Det finns inte. Och appen till blogg.se är typ värdelös,anser jag. Ja, man kan skriva och lägga ut bilder, men bara en sån sak som styckeindelning.. existerar inte. Funkar inte. Annan anledning är att detta faktiskt varit en blogg om familjen. I princip bara om mina älskade barn. Inte nåt dåligt om det! MEN jag har länge saknat att skriva. Skriva om helt betydelselösa grejer, om saker jag ser utomhus som ger mig en idé. Störiga människor som jag bara måste printa ner ett par ord om. Det känns inte rätt att göra det här.
Jag kommer dock fortsätta att skriva. (jaja, applåder är inte nödvändiga).
Jag har en ny blogg på ett nytt ställe. Med en skitbra app dessutom. Bara att plocka upp mobilen när andan faller på. Och det gör det. Faktiskt. Ofta.
Jag kommer inte bara skriva om mig mig mig och mina tankar. GIVETVIS kommer min Olof och min Sixten också vara med. Mycket och Ofta. Lovar.
Join me. Ok?
Tack och hej var det ja!
Toodels!
Redo för LusseLelle!
Mys eller bus
it's a fine line, som det heter.
Det leks ganska vilt här hemma stor del av tiden. De jagar varandra, helt oskyldigt och fullt av skratt. Men det ska inte mycket till för att den där trevliga lilla knuffen i ryggen, ska gå över till en liiite för hård knuff så den lilla trillar pladask. Eller när Sixten lite lekfullt sätter sig på Olof. Gärna på hans huvud. Och Olof håller ändå ut ganska länge och skrattar åt sin lillebror. Men till slut går ju såklart även det för långt.
Men vi låter dom hålla på så länge de tycker det är kul. Och tills tårarna kommer. Då kommer antingen den ena eller den andra och skvallrar. Det sägs förlåt, det kramas, och sen sitter han där igen. Lillebror, på storebrors huvud.
Ahhh, syskonkärlek!
