Torticollis
Jag har ju glömt att berätta hur det gick när vi var på barnsjukhuset i Lund förra veckan. Jo, Sixten har något som kallas Torticollis. Krångligt ord, eller hur? Förmodligen är det något medfött som utvecklats redan i livmodern. Det är inte farligt för utvecklingen av hjärnan eller så, utan endast något kosmetiskt. Om man inte tränar bort det, kan det t ex medföra att det kommer vara svårt att ha glasögon på sig, att man kommer se ”sne” ut i huvudet.
Sixten har alltså haft en favoritsida att tilta huvudet åt, redan från födseln. Vänster. Vilket har medfört att hans skalle blivit ganska platt och sne. Skallen är ju extremt mjuk och formbar när de föds (ja, en klar fördel för att bebisen ens ska komma ur mamman!).
Denna medfödda åkomma beror på en muskel som är förkortad och/eller spänd, i Sixtens fall den högra sidan. Och detta har alltså gjort att han helt enkelt haft svårt från första början att ens luta sig på sin högra sida. Huvudet har liksom ”naturligt” fallit åt vänster.
Vad gör vi åt detta nu då? Jo, det allra viktigaste är att se till att han inte ligger på sin vänstra sida, så att huvudformen kan bli ”normal” igen. Och just när han sover är det som allra viktigast, eftersom jag har en liten sömntuta som gärna sover ganska många timmar i sträck. Så då har vi alltså köpt hem en Babysleep-kudde. Genom att använda denna kudde, som motverkar att barnet rullar över på rygg eller mage, kontrollerar vi alltså vilken sida Sixten sover på! Och faktum är att man egentligen kunde använt denna kudde redan från början, och så varierat håll varje natt bara. Då blir det ju jämn belastning på båda sidorna.
Inte Sixten på bilden...
Sixten sover sååå gott i sin kudde. Speciellt i vagnen. Där ligger han ju som en kloss, kommer verkligen ingenstans. I sängen kan det vara lite klurigare, där har jag fått lägga en handduk i en filt bakom ryggen för att
fylla ut tomrummet.
Under dagen sen, när han är vaken, ska han vara upprätt så mycket som möjligt. Han sitter mycket i våra knän t ex. Sen är det ju det här med magläge. Inte hans favoritläge.. Men det minns jag ju med Olof, han avskydde det! Inte förrän han var närmare fem månader accepterade han det längre stunder. Men jag gör så gott jag kan.
Viktigast är ju i alla fall att Sixten inte lider av detta, det är inget farligt, det hämmar inte hjärnans utveckling.
Vi ska på återbesök nästa vecka, på torsdagen. Hoppas det är nån synlig förbättring då!
