Kärlek, mat och livet!

Ja, prickarna på Olofs rygg har bleknat. Inte förökats, inte blåsat till sig, inte heller försvunnit. Men bleknat. Ringde dagis och sa att vi satsar på att komma imorgon. Inga problem. Välkomna. Får väl se imorgon bitti hur det ser ut. Hade varit skönt ändå om de där vattkopporna kommit. Så hade man fått det överstökat nu när man ändå är föräldraledig och hemma!

Så Olof har alltså varit hemma från dagis idag. Lika bra det. Inte sovit mycket inatt. Vid halv tolv kommer han in till oss. Nej, han får inte sova mellan oss. För då är han den enda som sover, medan jag och Marcus ligger på varsin kant med antingen en arm i fejset eller en fot i ryggen. Så in till Olofs rum igen med honom. Går bra. Inga direkta protester.

Tills jag sätter igång hans musik. Då får han världens utbrott, och vrålar att det är fel skiva i. Han vill inte lyssna på Musses klubbhus. Han vill ju lyssna på Emil. Att jag inte fattade det liksom.. Himla dumt av mig.

I över en halvtimme gråter han. Otröstlig. Först över att dumma mamma satt på fel musik. Sen gråter han för att hans näsa och ögon rinner. Och upprepar, gång på gång på gång, mamma torka! Mamma toooorka! Och mamma hon torkar. Jag alltså. Jag torkar.

Och torkar.

Och torkar.

Kvart över tolv ger jag upp lite. Då går vi ut i soffan. Lägger Olof i en hörna. Sätter på en film. Lägger mig själv i andra hörnan. Vid ett-tiden kommer Marcus ut och säger att nu får det vara nog. Tar med sig Olof in på Olofs rum, säger godnatt och släcker lampan. Och ungen säger inte ett ljud. Somnar. Godnatt.

Klockan sex i morse hör jag de bekanta trippande stegen i hallen. Då kommer han in till oss med elefanten och filten. Kom min älskade son, viskar jag. Och vi somnar om omslingrandes. Jag, Olof och Marcus. Sover till klockan sju när klockan ringer.

Det var det. En utdragen text om något ganska kort egentligen. Tänkte att ni kanske ville veta.