Kärlek, mat och livet!

 

Ja, då är den här. Söndagskvällen som så länge har legat i framtiden. Sista dagen på min semester. Kvällen före den första "riktiga" dagisdagen för barnen. Jag tycker det är riktigt jobbigt detta. Det känns i magen, och det känns inte bra. Lite nervöst, lite sorgset. Vemod.

 

Sixten kommer vara ledsen. Så är det bara. Vi har pratat mycket med Olof ikväll om att Sixten nog kommer vara ledsen imorgon på dagis, och att han ska ta hand om sin lillebror då. Trösta och kanske lägga ett pussel eller leka något annat med honom, tills deras respektive fröknar kommer och tar dom till sina avdelningar. Olof tog det hela som en storebror, och verkade lite stolt över det. MEN tänk om Olof också blir ledsen..

 

En sak vet jag. Jag kommer sitta i bilen därifrån och torka tårarna, hela vägen till Malmö.

 

Jag VET att detta bara är för en kort period. Sixten tycker om att vara på dagis, det vet vi. Det är ju det att bli lämnad. Den känslan måste ju vara fruktansvärd. Jag försöker istället att tänka på morgondagen som en bra sak. Vardagen sätter fart igen. Rutiner. Sånt gillar ju vi.

 

Pojkarnas kläder ligger framme och redo. Min frukost- och lunchlåda väntar på mig i kylen. Jobbekläderna är framhängda. Riskokaren och stekpannan är framplockade ur skåpen för att göra matlagningen så smidig som möjligt imorgon när vi kommer hem från jobb och dagis.

 

Om tjugo minuter sitter jag och Marcus i soffan, redo för dubbelavsnitt av Solsidan. Sen väntar några kapitel ur min bok, som jag snart läst ut. Sen var den över. Söndagskvällen. Semestern. Sommaren.

 

Jag känner för att tända smålamporna i varenda fönster i hela huset. Kom höst.